Jag tycker det är en rikedom att kunna flera språk. Jag är på något vis väldigt stolt och glad att jag kan skriva, prata och förstå många varianter av mitt modersmål svenska, trots att svenska språket inte är det språk som majoriteten här pratar. De flesta i Finland pratar finska.
Jag bodde en kort tid som liten i en stad i Norrbotten. Sedan återvände vi till Finland. Men tiden i Sverige påverkade ändå mig. Jag var i den ålder då ett barn plockar upp många nya ord. Jag minns vi gick ofta till biblioteket och att det där fanns många barnböcker och att jag kunde lyssna på högläsning av barnböckerna i hörlurar. Böckerna var antagligen inlästa av personer som var svenska medborgare, svenskar, men från olika regioner och landskap i landet.
När jag är trött, blandar jag ibland ihop språk. Skriver fel. Även om det är svenska jag försöker skriva. Men jag tror ändå att även en person som liksom jag nu, fyllt femtio kan lära sig nya språk. Jag skriver här även bloggar på franska och spanska och har satt satt som ett mål för mig själv att försöka uppdatera de sidorna så ofta jag kan i sommar. Även om jag måste hålla på för mig själv och via olika lexikon och internetsidor sakta bygga upp det aktiva ordförrådet.
Det är för mig inte så viktigt var man bor. I huvudet är jag på något vis en nomad. Jag är mig själv, som Laleh sjunger, flickan jag skrev om i förra inlägget. Vår familj har flyttat inom Finland så pass mycket att jag inte är bunden till en enda stad eller by. Även om jag nu bor i Vörå, så har jag tidigare bott på ca fem olika ställen i Finland. Jag har jobbat i olika städer. Jag bär med mig mina språk.
Det är en bra sak som kallas frihet. "Här har ni friheten" brukade min mormor säga. Hon kanske visste något om det, eftersom hon hade väntat på en man som först var vid fronten i östra Finland och krigade och sedan reste över Atlanten för att under några år arbeta i Kanada.
Ibland önskar jag att män skulle lyssna mer på kvinnor. Men ibland verkar det som att vi verkligen lever i skilda världar. Förut var det en snödriva, idag är jag lite rädd för vad sorts skogsavverkning som utförts vid en av sommarstugorna.
Kanske att inte riktigt den morsdagsöverraskning vi skulle önskat, kanske att mera jobb med att släpa ris från tomten?
"Ris eller Ros" säger vi på svenska.
Jag hoppas rosorna inte totalförstördes av skogsröjarteamet.
Men gjorde de det, måste jag anpassa mig, vänta några tjugo år på att träden växer upp igen. Kanske då först fara till stugan igen.
Idag känns det som att ganska mycket av livet är sorg. Missförstånd. Onödiga strider. Dumma diskussioner, trötthet.
Men det kan förstås i morgon, eller om en vecka kännas helt annorlunda. Här i landet biter vi ibland bara ihop.
Betalar, deklarerar, paketerar morsdagsgåvor. Försöker hänga med även de dagar solen INTE lyser.
Comments
Post a Comment