Finland fyller i år 100 år som självständig republik. År 1939 när pjäsen utspelar sig börjar en period som måste ha varit något av det värsta i sitt slag i Europa. Det sägs att vi ska läsa historia för att kunna lära oss av den, så att vi inte gör om samma misstag. Ibland i dystra stunder undrar jag om vi som människor verkligen förmår ändra oss, ändra vårt beteende? Kämpar vi egentligen inte på idag ännu lite i gamla hjulspår? Har vi kvinnor fått det bättre? Jag har hemma olika sorters kläder och kan välja om jag till exempel skulle vilja testa hur det skulle vara att gå in på banken kädd som en hemlös tjej, om jag bara för en dag skulle se ut som "Katitzi" i Katarina Taikons barnböcker?
Hur är det för de som idag faktiskt inte kan välja? De som inte kan använda bankens app? De kvinnor som fyllt 70 och inte har hört talas om vare sig Whatsup eller Play Store? Kvinnor diskrimineras fortfarande, men kanske inte på precis samma sätt som i pjäsen?
Jag hoppas i varje fall att, trots att revolutionen i Frankrike var en lång period av trista och otrevliga händelser, så skulle vi kunna vifta med tricoloren och på flera europeiska språk kunna påstå att det har blivit bättre. Det har blivit friare, jämlikare, vi har inte bara förbättrat relationerna mellan män, även vi kvinnor har lärt oss mer om "systerskap".Vi har byggt upp ett Europa där något som på engelska brukar benämnas "The holocoust" inte kan ske igen. Ingen kallas zigenare och åker tåg till arbetsläger utan lön, ingen blir behandlad som en jude kunde bli behandlad mellan åren 1939-1945. Jag hoppas också att premiärdagen behöver jag inte använda den gula regnrocken, än mindre sy fast någon gul stjärna på jackan.
Fast idag, dagen före premiären, ser vädret ut som att gul regnrock och ett par gummistövlar kunde sitta helt rätt? Om jag ska ut i landet. Och det ska jag ju: De somriga trädgårdsupplevelserna väntar. Jag hoppas att i morgon i bruksparken så kan varje Scarlett O'Hara hitta antingen sin "Ashley" eller "Rhett Butler" för att ta ett oerhört vackert foto under en av kommunens ekar. Eller så blir det en lyckad "selfie". Om han inte hänger på, hajar snacket, fattar galoppen. Inte tycker "juttun e lattjo lajbans" alls utan väljer att stanna hemma i fåtöljen och läsa "The Guardian" istället för att ranta runt i bruksparker med brudar ikädda volanger och slöjor. Han vill fira en mer manlig och rofylld semester hemmavid.
Men med hopp om solig premiärkväll eller många soliga förställningar: Boka gärna biljett. Och kolla samtidigt in grunden till Kyroboas kvarn, det var den graniten som förut var Kyroboas hammarsmedja, där mina förfäder jobbade på bredvid vattenhjulet. Jag som kvinna kan bara ana mig till hur det kändes, 12 timmar vid härden, med ljudet från den dunkande hammaren ständigt i öronen. Jag som är kvinna och 2017 "bara" ska åka vridläktare är väldigt glad att jag vid fyllda femtio kan höra den vackra musiken som teatergruppen använder när läktaren snurrar. Kom och lyssna ni också!
Comments
Post a Comment