Årets sommarteater i Kyroboas heter "Lumpänglas väg" och nu är det bara dagar kvar till premiären.
Världens chans att få träna svenska med öronen, flera lokala dialeketer och några skolade varianter.
Dags att spela med i premiärkläder alltså, jag hoppas på sol, men tar en regnrock med, inget paraply.
Jag funderar kring kläder och till och med smycken och skor: Hur vi blir behandlade i vardagen beroende på hur vi kommer kädda till jobbet, eller bara ska gå in på banken för att göra något så enkelt som att växla svenska kronor till euro? Om jag i misstag skulle glömma kamma mig, känna mig så stressad att jag kommer in med två olikfärgade sockor i sommarsandalerna. I värsta fall blir jag på jobbet utsatt för 1) skämtsamma kommentarer, 2) kanske till och med vuxenmobbning?
Och vad händer om jag istället för den somriga halvlånga jeanskjolen väljer den blommiga långkjolen, eller till och med en svart lång sammetskjol med paljettblus? Folk tror kanske inte att jag kommer från Somalia eller Etiopien, även om jag mycket väl skulle kunna vara dotter till ett missionärspar från Norden och faktiskt är född i något av de två afrikanska länderna. Det skulle kunna vara min sanning, min historia. Nu år 2017. Inte i teatern år 1939!
Nu råkar jag vara född i Finland av svenska föräldrar och alla språk jag kan, utöver skolsvenska och svensk dialekt har jag lärt mig i olika skolor och på kurser. Mina invandrade släktingar "på den gamla goda tiden" pratade kanske 1700-tals svenska, eller någon fransk dialekt. Vem vet? Finska som talspråk lärde jag mig först i tjugoårsåldern. Jag hade fyllt trettio innan jag försökte på allvar börja bättra på mitt franska uttal, och idag när jag fyllt femtio så pluggar jag spanska. Jag läste tyska i gymnasiet, men har inte så ofta möjlighet att prata tyska med någon, så jag vet inte hur flytande det samtalet skulle bli.
Comments
Post a Comment