Inom ca 15 kilometer runt vridläktaren, söndagen den 16 juli, innan teaterföreställningen. I semestertrafiken längs de större vägarna, människor i vita bilar susar iväg, ibland får jag känslan att de missar hela sommaren, den lugna, nära, mera långsamma färden längs de nu torra och soliga småvägarna. Många dagar om året har vi regn och snö, men ibland i Juli, plötsligt: Vädret som i syd Europa, Finland förvandlas för en dag till Grekland! Förvånade springer vi omkring, tar tid med klockan, hinner inte stanna, springer ut ur bild. Snabbare, fortare! Vi susar för förbi dem, cyklisterna som börjat träna för Botniacyklingen. Jag har putsaat och målat på en cykel, jag ska inte var med i cykel loppet, men jag skall upptäcka småvägarna i kommunen. Jag ska röra mig runt publiken på vridläktaren, men inte så att de ser mig, en bit längre bort, är mina färdvägar. Jag vill stanna med min cykel, hinna med den soliga picknicken på papperstallrikar. Sommaren är kort, det mesta regnar bort, men nu är den här, så ta för dig, solen skiner i dag. Envist biter sig Tomas Ledins sångtext kvar, fastän jag också kan få för mig: Jag vill "bort", ännu längre bort, från min svenska vardag, in i den exotiska andra vardagen, precis som tonårsflickorna i Lumpänglars väg. Är gräset alltid grönare någon annanstans? Until we meet again, tävlingsnerverna. Alltför snart är vintern här. Glöm inte lilla mamma...
Boka biljett, sakta farten, kom på nästa föreställning i Kyroboas.
Comments
Post a Comment