"År 2017 kommer vi att fokusera på betydelsen av medborgerliga och arbetskollegier i Finlands 100-årsjubileumsår, både i byggandet av ett finskt civilisationssamhälle och idag. Webbplatsen är en del av premiärministeriets jubileumsårsprogram."
Så maskinöversätts en inledningstext (ingress) på internetsidan Kansalaisopistot.
Det är en bra sida om du vill läsa något på finska. Men den svenska versionen är alltså något en maskin producerat och den blir i mina ögon inte så värst lyckad. För jag vill inte vara med och bygga ett enspråkigt FINSKT civilisationssamhälle. Jag vill att det ska finnas aktiviteter också för oss som har svenska som första språk, eller för de som vill lära sig en bra svenska, men startar med ett annat hemspråk. Så de bästa översättningarna gör fortfarande en människa.
Vi har här tagit oss fram till fredag med ännu några givande, roliga och intressanta kurser inom just Vuxenistitut, Arbis och Medborgarinstitutet i tre finlandssvenska kommuner. Jag gillar att kvällskurserna finns och att man kan gå kurser i till exempel spanska eller engelska. Med riktiga lärare, inte en maskin som framme i klassen mekaniskt spottar ur sig textremsor. På spanska kursen denna vecka fick vi försöka berätta om våra hembyar, om hur vi skulle försöka beskriva dem för en person från Spanien som kanske skulle vilja besöka Finland på semestern eller till och med stanna här i landet en längre tid och jobba med något projekt. En bra övning. Till exempel om vi skulle vilja göra av våra cykel- och gångbanor en längre sammanhängande vandringsled som likt El Camino i norra Spanien skulle locka folk också från andra länder hit. Hur skulle vi berätta om ett sådant projekt? Cykelbanorna i våra tre kommuner existerar redan, men hur skulle vi beskriva de olika vägavsnitten på ett intressant och lockande sätt? Skulle det vara möjligt att rita kartor och ge hela projektet en logotype eller skylt som är lätt att känna igen. En broschyr på flera språk kanske till alla turistbyråer? En internetsida om alltihopa?
Så klart är det möjligt. Det verkar bara som att ingen ännu kommit sig för med att ta tag i saken på allvar.
Kursveckan avrundades med ett plötsligt och spontant vardagsmöte. Men efteråt blev jag ändå smått förargad på mig själv, jag fick lust att nypa mig själv ilsket i armen för att jag inte agerade annorlunda.
Så här var det: Jag gick lycklig men småfrusen ut genom dörren till en butik med ett par zumba-skor som jag kommit över till rena drömpriset. Vid trappan ser jag en fem eller sexårig flicka och en ettåring i en sittvagn av sextiotalsmodell. (Inte någon liten modern babykorg här inte! ) Jag ser inte till mamman, men flickan ser glad ut och vill gärna prata så vi säger hej och ler, jag frågar henne var hennes mamma är, varnar henne för att inte gå ut på vägen för att det kan komma bilar och några meningar till i samma stil som snälla tanter brukar. Flickan säger att ettåringen i vagnen är hennes lillasyster och så viftar hon med tummen uppåt trappen och butiksdörren som svar på min fråga om var mamma är. Flickan verkar inte alls bekymrad, så jag tänker mig att mamman bara är inne i butiken några minuter, vinkar hej och far vidare med mina zumbaskor.
Men på nattern började jag fundera på det snabba vardagsmötet igen. Varför gick jag inte in tillbaka i butiken och frågade efter vem som är flickans mamma? Visst, det hände i en lugn småstad. Men jag funderade på om inte de där små moderna babykorgarna ändå är flera gånger bättre än sådana gammelmodiga sittvagnar som mammorna inte kan få med sig in i butiken, uppför en trappa. Då hade storasyster inte behövt vakta lillasyster utan alla tre kunde ha gått in i butiken. Varför gör föräldrar så? Har de inte råd med den lilla babykorgen? Är den kanske svår att hantera i vardagen, utan hjul som den är? Det finns modeller där den kan placeras både i baksätet på en bil och i en ihopfällbar ställning med hjul.
I Lumpänglars väg, skådespelet i Kyroboas i somras, om ni minns det ännu, så får vi veta på teaterns hemsida att en av flickorna i skådespelet som liten inte klarade av att vakta sin lillebror och att hon som tonåring då bär på skuldkänslor för en olycka som hände lillebror. Det kanske inte kom så bra fram i årets version av skådespelet, det var en förklaring till rollkaraktären "Saga" som jag förstod först i efterhand.
Men hur ofta händer inte sådant där i verkligheten? Jag har ett fotografi där jag femåring pysslar om min lillasyster i en likadan sittvagn. Men vi är då inte på en gata i en stad, där det kör bilar och bussar bara några meter ifrån oss, vi är bara hemma på gården och min morfars fyra systrar och mommo ser till så att inget händer mig eller syrran.
Nu när jag är femtio och inte fem, så undrar jag varför unga mammor idag gör sådant? En tioåring tror jag klarar bättre av att passa lillasyster, men inte en femåring.
Jag borde ha gått tillbaka in i butiken och sagt åt mamman att skynda sig ut. Men jag blev så förvånad att jag inte kom mig för med det. Men nästa gång gör jag det. Varje dag någon ny liten lärorik händelse, precis som om Gud skulle veta precis hur han ska testa oss. Om han eller hon finns, alltså. Jag vet inte, men jag går ändå till Missionsloppis i Nykarleby igen. De har öppet varje vardag mellan 16.00 till 18.00 och för barnfamiljer som vill ge sina barn ordentligt med nyttig och näringsrik mat, så är det ett verkligt fyndställe. För pengarna som annars skulle gå till kläder och underliga och onödiga leksaker kan mamma spendera i matbutiken istället. Nu har jag skrivit om detta plötsliga möte med en ettåring i gammalmodig sittvagn, jag vet inte heller om någon läser mina inlägg, men jag hoppas det. Försök ni bli klokare än jag och ser ni en till femåring med ett yngre syskon, var mer aktiva än jag, ta reda på var mamman är och våga säg åt henne att inte ge över barnvaktandet till en så liten tjej som henne jag pratade med. Tänk om jag skulle lytt min första impuls och stoppat in den söta tjejen och hennes lillasyrra i min bil och åkt i väg? Jag är så förtjust i småtjejer i den åldern, med alla deras rosa kläder och drömmar. Jag sätter upp här en bild snart på mina svarta zumbaskor med rosa detaljer och lovar mig själv att bli lite mer modig och aktiv i fortsättningen. Inte anta att allt är ok, tänka till, så jag inte behöver snurra och vrida mig om natten med smått dåligt samvete och en diffus obehagskänsla.
Ni är skickliga om ni läst så här långt. Min fredag. Hoppas er fredag var lugn och lycklig och ni fick alla småtjejer och kattungar in under tak innan det började regna.
Comments
Post a Comment