Den turkosa grävmaskinen

På markplanet här är det saker på gång. Jag tror det blir bra, men det känns jobbigt medan det pågår. Det är vägarbete på uppfarten till min lägenhet med en väldig grävmaskin som försöker få ned dräneringsrör i marken. Det ska ta några veckor säger de, eller "tills det är färdigt". Under tiden blir det svårare för alla bilar som ska förbi. Jag fantiserar om en nätt turkosblå japansk grävmaskin så att jag skulle kunna fortsätta ha min bil på sin vanliga plats i garaget. Vi är utsatta alla här för vädrets makter och får bara försöka anpassa oss. Jag försöker tänka att jag har klarat en berg och dalbana i Japan en gång, högt uppe i bergen ovanför Osaka. På den resan såg jag många fyndiga japanska designlösningar på vardagens små och lite större problem. Japanerna vet att planera runt eventuella jordskalv till exempel, något vi inte i Finland behöver bekymra oss om. Små bilar och små grävmaskiner passar på den tätt befolkade ögruppen. Allting från diskbänkar med praktisk upplyftbar behållare för att förhindra att riskornen åker ned i avloppet, till reflexer med ljudeffekter i småbarnens gymnastikskor, sådant i mammornas och barnens vardag.

Här hemma beundrar jag en annan familj från Asien som klarar sitt nya liv på landet i Finland med många barn och ungdomar runt sig i köket. De äter också mycket ris. Småbarnsföräldrar med vanan inne att med ena handen elegant släppa in treåringen genom dörren  utan att ungen klämmer ett enda finger samtidigt som de underhåller besökare med småprat och koll på de femton andra kidsen i ålder fyra till sjutton som studsar kring i hopphagen och cyklar på gårdsplan.

I Bolivia var det föräldrar som kunde koppla bort de leriga vägarna med inte ett enda dräneringsrör så långt ögat kunde nå. Vi från ordentliga Finland förundrades hur de kunde en vanlig lördagskväll spela musik, skratta och prata och ha skoj mitt i alltihopa. Kanske, för att de har i den trakten av Bolivia varmare klimat, än vi här i Finland, i oktober.

Allt det jag sett i kombination med de vintrar jag stretat mig igenom här i landet gör att idag är det första jag tänker på att varmare kläder ska fram nu snart. Jag hoppas vi får bara några centimeter snö i år. Men säker kan man aldrig vara.

Om hösten i det här landet är det skönt att kunna läsa böcker inomhus. Så tillbaka till lokalbibliotekets boktipsprojekt "Läslänken":

Jag vill förtfarande ge svenska språket som "present" till sådana som inte fick det gratis av sina föräldrar.

Ann-Helen Attianese: "Post till vintergatan" och "Vågbrytarna" 

De här böckerna handlar mycket om en tvåspråkig familj som blandar många finska och svenska ord i sina vardags dialoger. De har mycket lokalfärg och ibland lustiga dialektala uttryck, men någon som inte pratar eller förstår finska kan säkert känna sig smått förbryllad av de nya orden. Själva berättelsen är rätt så dramatisk tycker jag, men man stannar till vid oväntade ställen i texten och jag kan tänka mig de här böckerna skulle låta intressanta om till exempel en person från Stockholm skulle försöka sig på en högläsning.  

Nora Strömman: "Det är du, inte jag"

Den här boken har ganska neutral svenska tycker jag och högläser man den så kan den bli åländsk eller österbottnisk eller gotländsk. Boken handlar om en tonårsflicka som med två väninnor försöker skaffa sommarjobb för att kunna ta sig till Rhodos, deras sommarjobb blir mer eller mindra lyckade, ibland för den ena av flickorna, närmast övermäktigt jobbig, men de får också fina upplevelser medan de håller på och hela historien slutar med att de kan kliva iland på Rhodos. Det bästa med denna bok är alltså språket tycker jag. Jag tror en person i Göteborg skulle kunna läsa den utan att jämt behöva slå upp ord som "nakupelle", "löyly" eller "krapula" i ordlistan. Den är alltså inte så väldans lokalförankrad, det är en bok om att resa genom olika svenska språklandskap på något sätt.

Ann-Sofi Carlsson: "Inget har hänt"

Den här har jag ännu inte hunnit läsa, den är en ny bekantskap, en kvinna som skriver med mycket lokalfärg, men med något färre finska lånord i texten. Titeln är sådan att man funderar att den har en specialknorr på något sätt, att något verkligen kommer att hända i denna bok.

Johanna Holmström: "Hush Baby"

En deckare med mycket mörk pärm. Tjock. Verkar noir rysare men kan inte säga om jag skulle vilja kalla den "mysrysare". Man borde kanske läsa den i hängmattan en solig sommardag?

Hushtag Läslänken alltså. Helst med hustak över dig i höstregnet. "Summertime and the living is easy, so hush little baby, don't you cry". Boken inleds med den sångtexten.

Så med det bollen tillbaka till välorganiserade nyfinländare med många barn på gården.

Den turkosa grävmaskinen. Skriv den boken, någon! (Om ni hinner före mig)