Skolvägar och skolgårdar

Har vi nu blivit tre som funderar på saker, Börje, jag och Hönan Hanna som är så bra på engelska så börjar jag snart känna mig som att Pettson och Findus, Astrid Lindgren, Tove Jansson, Katarina Taikon, Asterix och alla byborna får ta och skutta upp i en barnbokshylla i det lokala biblioteket. Nån ordning på torpet ska vi ha.

Igår såg jag en sådan där väl ung dam på cykel igen, som visserligen hade hjälm på huvudet men inte alls höll sig på någon cykelväg, utan tog rakaste och kortaste genvägen över en parkeringsplats där lastbilar med butiksvaror och butikens kunder snabbar sig in för att kunna sno parkeringsplatserna av varandra lite härs och tvärs som det faller sig bara. Ishockeyparkeringsplatsen. Så gör barn både i förskolan och ännu sedan de börjat i sjunde klass: De letar nya sätt att ta sig fram i tillvaron och fast mamma sagt håll dig på cykelbanan så vad hjälper det om cykelvägen korsas av infarten till ishockeyparkeringsplatsen. Ung dam med cykelhjälm försöker lösa nästintill olöslig ekvation på sitt vis. Genom granhäcken till skolan till exempel. Varför kan vuxna aldrig riktigt leva sig in i sådant?

De försöker mäta och skapa fyrkantiga träd och bärbuskar och räknar och dividerar. Ändå kommer någon unge på att allt det där verkar onödigt trams och kör upp nya cykelbanor och stigar, ibland på bakhjulet av cykeln som på något vis stegrar sig som om den vore svarte hingsten själv.

Så vart vill jag komma idag då? Vad är pointen liksom? Varför har ingenting ännu blivit färdigt för leverans? Varifrån kommer alla ungar?

Ur mammas magan, ja, men hur? Frågorna är många.

Kanske är det därför vi ska hålla på med Rädda barnens dagsverksinsamling ett helt år? Temat är Nepals barn bort från gatorna. Men jag ger mig inte. Barnen i Finland behöver också få vettigare trafikplanering och skolvägar. Barnen i Finland i dag kommer faktiskt från många olika länder, de gör inte alls saker enligt någon stereotyp bild av hur finländska ungar gjorde på 1930-talet. De är barn nu 2017 och vi kan inte längre gå runt och låtsas att vi bor ett land med två inhemska språk där de flesta har blå ögon och ljust hår. Vi kan inte fortsätta försöka bygga ett samhälle med den bilden för ögonen. Vi är med i Europa, liksom och pengen kallas euro. Frågan är bara hur och var satsar vi. Bygger vi om skolvägarna och skolgårdarna först eller ger vi oss på att riva något lagom trist skolhus bara för att vi i femman hade en dum gymnastiklärare en onsdagsmorgon?