Det finns ingen bok ännu med titeln "Den mangofärgade traktorgräsklipparen". Men är det någon som känner att det är rätt titel så låna titeln och skriv boken. Det kan hända att jag inte hinner, eller orkar. Det kan hända att jag kikar på "Game of thrones" fast jag som fyllt femtio egentligen borde vara för gammal för det. Jag tycker det är mycket våld i "Game of thrones", jag vågar inte titta hela tiden, jag vill inte somna med de hemska bilderna i huvudet. Jag vill tänka på sommar och segelbåtar istället. Men "Game of thrones" är fyllt av fantasieggande dräkter och spännande slott och borgar, de pratar engelska som låter än som södra England än som mellersta England, ibland nästan som den engelska de pratar i Skottland. Jag minns hur vi under utbytesåret var i Edinburgh och i London. Att jag äntligen lärde mig höra på ett ungefär varifrån en person som pratar engelska kom, att jag förstod att jag själv pratat skolengelska med mycket svensk brytning när jag klev i land.
Men det är inte om mig jag ska skriva nu. Utan om Ann-Sofi Carlssons bok. Hon skriver en flödande svenska utan några som helst försök till att bevara gamla dialektord. Hon lokalförankrar boken genom att nämna Vasa, Umeå och Åbo. Texten handlar om en familj, en vanlig familj med en lillasyster en storasyster en mamma och en pappa. Det som händer är att åren går, hon minns bakåt, skriver vad hon upplever i nuet. Läsaren för föreställa sig vad det är som hon inte berättar om. Det verkar som att hon inte vill beskriva i detalj de mest svåra ögonblicken, först fram emot slutet på boken förstår vi som läsare vad det är hon inte berättar om: En skilsmässa, hur hennes systers baby kommer till världen, kanske en bilolycka, som hon kör förbi, kanske mycket mer som hon kör förbi.
Det är som livet, vi minns än det ena än det andra. Är boken självbiografisk eller är personerna påhittade? Vi får gissa. Ordet "novell" nämns i slutet av boken. Det är ett sätt att skriva en kortare berättelse med antydningar just på det viset om vad som händer huvudpersonen.
Jag ger inga poäng här. Men läs gärna boken själva så förstår ni bättre hur jag menar. Den är skickligt skriven. Den är pedagogisk. Det enda ord en person i Sverige kanske inte förstår är kanske "Peffan". (De som studerar i Vasa för att bli lärare kallar Pedagogiska fakulteten, så.)
#läslänken. Jag letar unga kvinnor som gett ut böcker de senaste fem åren. Jakten går vidare. Jag har ännu Johanna Holmströms tjocka bok med de mörka pärmarna kvar på stolen med ryggstädet av orange trä som är format som en sol. Jag undrar vad Josefin Holmström hittat på. Är de båda systrar? Kusiner? Varför har de samma efternamn? Dena ena i Finland, den andra i Sverige. Finns de på riktigt eller är de påhittade av en förlagsredaktör? Får förlagsredaktörer göra så? Skriva böcker själva om ingen lämplig ung kvinna vågar skicka in sin text till DET STORA FÖRLAGET för granskning?
Frågor, frågor, frågor.
Kommer jag att kunna köra förbi den stora grävmaskinen i morgon? Kommmer osten som jag vill ha på mina minipizzor att räcka ända fram till fredag?
Minns ni ännu "Lumpänglars väg"?
Mycket nöje med texterna, oktober är en bra månad för att läsa böcker. Vi kan inte åka rullskidor hela tiden. Inte heller går det väl att klippa gräset i december. Det brukar komma snö. Men jag vill hellre tänka på att efter snön så vet jag var jag grävt ner narcisslökarna. I England hade de i Botaniska Trädgården mängder av gula blommor, redan i slutet av mars. Tro på dig själv och din text!
Comments
Post a Comment