Kvinnobilder

Idag har jag vid morgonmålet funderat på hur kvinnor i "medelåldern" gestaltas på scen. (Följde med lokala inlägg på Instagram) Vi som fyllt femtio eller mer, alltså. Varför blir vi för unga män plötsligt skrattretande revymaterial? I "välregisserade" uppsättningar som de vill ha omkring 10 euro i inträde för? Saknar jag humor? Nej, men jag skrattar åt andra saker. Blir en "tant" plötsligt oerhört rolig för att hon är med i en sketch iförd nån slags "omoderna" tofflor? Eller om "grabb-tanten" lägger sig ovanpå en flygel och sprattlar med benen i vädret?

"Ageism" och "sexism" är två begrepp jag läste i en feministisk bok på engelska när jag var i "grabb-tantens" ålder. Det första betyder att man gör narr av, eller diskriminerar äldre personer, det andra att man diskriminerar (eller försöker förlöjliga) någon på grund av kön. "Gender discrimination" skrev de engelska feministerna i sina böcker. När vi blir äldre kan det hända vi är inte lika viga som då vi var yngre. Men blir vi faktiskt så löjliga för det? Nu kan det ju hända jag missade något där, eftersom jag inte betalat in mig till revyn ifråga, utan valt att ge pengarna till missionen här i kommunen och i grannstaden. Jag är nöjdare med det valet av pengaplacering känner jag nu.

Här är till exempel mina nya solbrillor ovanpå ett vackert kuddöverdrag som jag fyndade i "Missionsloppis" butiken. Ungefär samma summa som inträdet till revyn gick till barnen i Afrika. Nu kommer jag plötsligt på att jag inte läste till vilket land i Afrika eller vilken missionsstation de samlar in till. Nästa gång jag har möjlighet ska jag läsa mer på deras anslagstavla vart pengarna går. Återkommer till det. Men jag fick det att räcka till en vårjacka, en heminredningsbok och en ny handväska. Så det blev lite känslan av lycka och lyx för mig. Och så var där i butiken andra som också fyllt femtio, både kvinnor och män. De är pensionerade men vill ändå vara med i någon vettig verksamhet. Med solbrillorna tänkte jag mig ut i solskenet utan att behöva försöka dölja rynkor runt ögonen med make up. Det bara går inte att få det att se läckert ut som när jag inte ens fyllt tjugo. Så jag har bestämt antingen visar jag bara upp rynkorna och en del dagar påsarna under ögonen och är glad ändå för allt jag fått uppleva, eller så sätter jag brillorna på näsan och kör en vända till Missionsloppisbutiken igen efter påsk. Att vara lutheran, eller "protestant" låter lite som att man är en tant som vill protestera. Så är det med mig idag. Lite vill jag protestera mot fåniga kvinnobilder och underliga revynummer. Jag vet jag kommer kanske inte att få en massa "gilla" hjärtan på detta. Kärringen mot strömmen och det, ni vet. Man ska göra som de andra, låta pojkar vara pojkar och inte försöka ändra världen. Men ändå: Igen varmt välkomna till sommarens uppsättning av "Lumpänglars väg" med Oravais teater vid vridläktaren i Kyroboas. Då kliver de arga feministerna upp på scen igen. Hoppas jag. Ännu mer slipade i repliken och utspelet andra sommaren då detta skådespel spelas. Till "Lumpänglarna" kommer jag att betala inträde, trots att jag redan såg pjäsen i fjol.