På eftermiddagen fick vi soligare väder, jag lyssnade på de som sjöng olika sånger. (Sionsharpan) och försökte fånga melodin. I många fall sjunger jag bara "OOOOOooo" men försöker placera tonerna så att det ska fånga in de andra i kören utan att min röst "sticker ut" alltför mycket, men inte heller sjunger jag så tyst att ingenting hörs. Jag försöker lyssna in alla som sjunger. Någon som sitter nära mig, känner sig självsäker och sjunger rätt så högt, vågar till och med börja sjunga utan att någon tar ut första tonen på pianot. Hon kan också orden, så jag "hakar på" med henne först. Jag lyssnar en eller två gånger var de som sitter längre bort vid kaffebordet sjunger och oavsett de sjunger sopran eller alt, försöker jag förstärka även deras röster. Ton i ton, men ibland vågar jag faktiskt drilla lite ungefär en ters runt vad de andra sjunger. Men jag försöker ändå sluta psalmen eller sången ungefär samtidigt med de andra och på samma ton. I gruppen har vi fått tidskriften Salamu, Selamta ett ex och jag beställde den hem i postlådan, eftersom den är gratis. Det är den som jag nu placerat ovanpå min turkosblå sommarkjol. Den blir lite en volangkjol när man har den på sig på grund av att den är sydd av snedställda remsor. Mest var det färgen som tilltalade mig. I en artikel i Salamu / Selamta berättar nämligen en av missionärerna om en kvinna från Etiopien som jobbar på en internatsskola för flickor. Flickorna har vackra korta eller längre kjolar och det tycker jag är roligt att se, att de inte hela tiden använder sina "lutheranska" skoluniformer i grå-svart utan har låtit sig fotograferas i sina vackra etiopiska kjolar.
Comments
Post a Comment